Hej, jag heter Filippa och mina pronomen är hon/hon eller de/dem på engelska. Men, “hon” har inte riktigt fungerat för mig. Vi kommer dit någon gång. Så jag flyttade till Australien i september 2019, och jag lyckades hitta en brottningsklubb här i Australien, i Melbourne. Melbourne Wranglers var fantastiska, fantastiska, jag hade så roligt, och sedan kom coronaviruset. Så det blev ingen mer träning på tre år, men sedan när vi öppnade upp igen gick jag tillbaka till Melbourne Wranglers och jag har brottats här sedan dess och det är fantastiskt eftersom jag brukade brottas i Sverige också. Det var definitivt lite läskigt i början när jag kom till Melbourne Wranglers för i Sverige är brottning en ganska stor sport och det finns så många kvinnor inom sporten. Varje match du går på, varje tävling du går på, om det inte är fifty-fifty män och kvinnor – det är fler kvinnor än män ibland. Och här i Australien är sporten så liten, det finns så få klubbar man måste gå till… centrala Melbourne, verkligen för att hitta en klubb. Och det är väldigt mansdominerat. Och… jag var lite rädd i början att det skulle vara väldigt testo, väldigt pojkaktigt, väldigt… macho.

Vilket jag hatar. Men det var så roligt när jag blev medlem i Melbourne Wranglers. Så, det första de sa till mig var att det är en queer grupp och att det är en HBTQ plus-miljö, och att många av dem var queera på något sätt, det kändes jättebra och det kändes som att jag fick ta plats trots att jag var den enda kvinnan där. Jag tror att om jag hade gått till Melbourne Wranglers och alla män hade varit macho, tror jag inte att jag skulle ha stannat kvar med sporten så länge som jag har gjort.

Jag har så mycket kärlek till brottning. Men att vara en queer kvinna i mansdominerade sporter kan vara ganska… du kan bli ganska nervös och ganska rädd för att bli dömd på något sätt och om folk ens ska ta dig på allvar. Det har varit så många gånger jag har brottats mot män som tycker så bara för att jag är kvinna är jag svag och att jag inte kan några tekniker, så när jag började med Melbourne Wranglers och som jag har fortsatt med Melbourne Wranglers, tycker jag att det var lite som att folk i början också var lite nervösa runt mig eftersom jag var den första – inte den första, utan den enda kvinnan i gruppen – men med tiden har de insett att hon vet lite ändå, hon är kanske inte vad du trodde, och jag är så glad att vi kan skämta med varandra och det är inte så giftigt och det är inte så grovt som du kanske tror att brottning är som en sport, och varje gång jag har gått på tävlingar och träffat andra klubbar är alla väldigt kärleksfulla och fantastiska här i Australien, i den lilla sport som det är.

Så, en sak som jag verkligen hade problem med när jag växte upp i Skåne var ”gentelagen” (att vara för annorlunda) och den manliga blicken. Jag tror att det var väldigt svårt att navigera i min egen sexualitet och min egen mentala hälsa eftersom jag tanker Jag tror att det var väldigt svårt att navigera i min egen sexualitet och min egen mentala hälsa eftersom jag tanker den manliga blicken är väldigt tydlig i Skåne, jag kan inte tala för hela Sverige, men jag tror att i världen i allmänhet finns det mycket vi gör som härrör från det manliga perspektivet.

I många år sa jag att jag var bisexuell istället för lesbisk, bara för att jag ville ta del av den manliga blicken och jag ville få den uppmärksamheten och jag ville få den där bekräftelsen på att jag passar in och att jag inte är så annorlunda. Inte för att bisexuella människor har det lättare på något sätt alls, men jag tror att det för min egen historia var viktigt för mig en gång i tiden att lovar att bära min bisexualitet lite som en jacka eller kofta och liksom täcka mig i den, och det var inte förrän jag flyttade till Melbourne, som inte bara är en mycket queer stad, utan en mycket stor stad med många fler människor, kände jag mig äntligen säker på att säga: “Jag är inte bi, jag är lesbisk.” Och att hitta mina nya vänner som Melbourne Wranglers, hitta människor runt mig där det inte var något konstigt och där vi inte tänkte så mycket på den manliga linsen och… hur jag uttrycker mig borde inte vara bekvämt för någon annan, det borde vara bekvämt för mig, och jag tror att det har varit den överlägset största resan jag har gjort med min mentala hälsa och att kunna komma till idag och säga att utan några problem har varit fantastiskt, och det har gjort min mentala hälsa tio gånger bättre. Så, min erfarenhet av den svenska psykvårdssektorn i stort, liksom många andra svenskar, har nog varit att den är ganska lång. Det är väldigt lätt att hamna mitt i olika delar av psykvårdssektorn, antingen går man till en del och då säger de nej, du är inte rätt för oss, och sedan skickar de dig vidare till nästa person. Jag tror att den största skillnaden mellan Australien och här är hur lång väntetiden är och hur många gånger du måste upprepa dig själv tills du får den hjälp du behöver. Så, jag tror också att många i Sverige är väldigt medvetna om hur lång väntetiden är för psykisk hälsa.

Jag tror att det finns många för vem det är normalt att inte ens söka hjälp eftersom du vet att det kommer att ta så lång tid innan du får det. Så jag tror att det finns många i Sverige som vill få stöd från sina vänner och familj istället för ett proffs. Vilket kan vara både bra och dåligt. Så jag har sökt hjälp för psykisk hälsa i Sverige, men jag har också växt upp som hbtq-person. Det har också varit väldigt annorlunda för mig jämfört med mina andra vänner eftersom det har varit det en barriär mellan vad vi behöver hjälp med och vad vi kan relatera till och hur många människor kan relatera till de problem jag har haft. Det var väldigt ofta det eftersom vi visste att vi inte kunde få professionell hjälp, vi stöttade varandra och vi försökte hitta felen hos varandra.

Vi försökte nästan hitta fel hos oss själva för att skapa kontakter med varandra.  Så jag vet att för mina gymnasiekompisar och mina vänner utanför skolan var det ofta som vi ville hitta gemenskap med hur mycket smärta vi kände och hur många psykiska problem vi hade och det kan vara både stort och mycket stödjande och jag vet att jag kände mig väldigt älskad under den tiden, men det var också ganska destruktivt det vi försökte hitta något fel, något dåligt, något hemskt, bara så att vi kunde få gemenskap och kontakt med varandra.

Så, när jag har försökt söka olika saker i Sverige har en av dem varit att försöka få en officiell ADHD-bedömning och det tar så lång tid och det är så svårt att få till och jag vet att folk har varit väldigt emot… Säg att du har självdiagnostiserats utan att få det skriftligt eftersom det tar så lång tid att försöka få en tid – speciellt efter att man har blivit arton i Sverige – att få en officiell diagnos på vad det nu är, Jag har redan diagnostiserat mig själv, men det förnekar nu inte de problem som jag har haft eller studierna jag har gjort om och om igen. Det är inte som att jag precis gjorde ett, “Har du ADHD?” frågesport på Google.

Men, jag tänker att när det är så lång väntetid och när det är så svårt att få det på papper tror jag att det finns många i Sverige som acceptera bara att det är något de har problem med som de förmodligen aldrig kommer att få skriftligen. Och sedan om du jämför det med här i Australien, tror jag att Australien har en snabb väntetid, du behöver inte vänta särskilt länge, men nu har vi den extra stressen av hur mycket det kommer att kosta och hur mycket pengar jag måste lägga på en ADHD-bedömning. Jag känner en av mina närmaste vänner här i Australien, hon har precis behövt betala 2000 australiensiska dollar för en ADHD-bedömning för att få det på papper.

Så för mig personligen är det antingen jag inte betalar för det utan måste vänta i tre år, eller får det ganska snabbt men måste betala 2000 australiensiska dollar. Så jag tror att i Australien och Sverige har båda länderna en mycket stark tro på självdiagnos, som du absolut måste ta med en nypa salt ibland och du måste absolut fortsätta att studera om det och forska, men jag tror inte att det är mindre värt än att ha det på papper.

För mig själv just nu är jag väldigt stressad. Jag tror att det finns många saker i Melbourne just nu som är mycket oroande som kan få din mentala hälsa att försämras lite. Jag pluggar och jobbar och jag hoppas att jag kanske en dag i framtiden får ett permanent visum i Australien,

men vägen dit är väldigt lång så jag tror även om det här är en väldigt stressig tid för mig just nu. Jag tänker för min mentala hälsa att det är viktigt för mig att ta mitt eget råd att tillåta mig själv att ha vilodagar, ha tråkiga dagar, men också hitta och fortsätta träffa de människor som jag trivs bäst med och som jag älskar och som är viktiga för mig, för att behålla den gemenskapen där, och jag tror att det i längden kommer att innebära att det inte finns mycket kvar att stressa över.

Terapi är också bra, det är inte så att jag säger att terapi inte är bra, men jag tror att när pengar i Australien redan är ett stressigt ämne att prata om, att bara vara okej i mig själv först innan jag söker extra hjälp… det är mitt mål, och det är där jag vill vara I några månader eller ett år eller hur lång tid det än tar, och det var det jag ville dela med mig av.

Hej, jag heter Filippa och det här är min historia. Så även om jag säger att jag har självdiagnostiserat mig så har jag faktiskt många i min familj som har en diagnos.

Jag har en storebror med autism, en lillasyster med autism och jag har en annan lillasyster som håller på att bedömas för sin plats i spektrumet och min mamma ska också bli bedömd själv.

Så det ligger definitivt i mina gener vilket är ganska roligt att tänka på att jag har så många människor omkring mig i min familj som har lyckats få en diagnos och ändå har det tagit så lång tid för mig. Jag tror att mina föräldrar är en del av skulden eftersom min bror växte upp med mig på min pappas sida och min lillasyster växte upp med mig på min mammas sida, och jag tror att det är lätt om man inte har lika stark, kanske inte lika stark, men lika självklar… saker som jag har haft problem med som har fått mig att tro att jag har ADHD,

de har definitivt inte varit likadana för min storebror eller för min yngre syster, så jag tror att det är lätt att hamna lite i en gurka när en del av familjen har en så tydlig bild av vad autism och ADHD är och vad diagnosen ska innebära, att om du inte är riktigt sån så är du normal och det spelar ingen roll om du får en diagnos eller inte för du är inte sån.

Men det har hjälpt mig mycket att hitta andra saker som hjälper mig och att jag kan må bättre och få hjälp inom mig själv, men jag tror att det hade varit så mycket tydligare om jag hade fått den uppmärksamheten bara för mig som absolut inte är någons fel i min familj.

Jag tror att det bara blir väldigt lätt när man har många neurodivergerande människor omkring sig, och att denna diagnos är mycket vanligare än vi tror att den är.

Jag tycker det är underbart att ha så många människor omkring mig som har en diagnos som kan ge mig tips och tricks för hur jag ska få det. Och jag tycker att det är fantastiskt att vara en del av en gemenskap som är så uppenbar och så enkel. Jag har vuxit upp med så många människor som har en diagnos och samtidigt vet jag att det har varit lite sting att inte ha en själv.

Men, jag är bara glad att jag är här nu och att jag är så trygg i mig själv nu att allt annat kan komma när det kommer. Så, om någon lyssnar på detta just nu och är svensk, är queer, är kvinna, som har problem på något sätt Jag tror att det absolut bästa du kan göra för din egen mentala hälsa i Australien, om du är i Australien,  är att bara hitta en grupp kvinnor, eller queerpersoner, eller en organisation där du känner dig trygg att vara dig själv, och det behöver inte vara något som fokuserar på psykisk hälsa direkt. Jag tror starkt på att vi ibland läker oss själva andra människor och jag tror att ibland behöver man inte tänka på healing förrän man inser att det redan är läkt.

Och jag tror eftersom jag känner så starkt att vårt mål är att vara “lagom” och okej med oss ​​själva, Jag tror också att det är okej att jobba med psykisk hälsa på ett otraditionellt sätt att bara hitta en grupp där man får prata om tunga saker men man också får ha friheten av glädje och lycka och man får bara skratta och göra dumma saker utan att tänka “Åh, vad kommer de att tänka om jag gör det här eller säger det här?” Träning har varit min grej, men för dig kanske det är dans eller teater eller dina arbetskollegor, och att få bara ha den gemenskapen tycker jag är det största steget på det. Så, jag växte upp i Skåne, i södra Sverige vilket mina svenska vänner säkert kan höra från min dialekt. Jag har alltid bott på landsbygden, i väldigt små byar, och det är där jag trivs bäst.

Men nu bor jag här i Melbourne. Jag har alltid varit en av dem som om jag är inlåst väldigt länge, då det har definitivt en negativ inverkan på mig själv, så att kunna träna och att kunna brottas speciellt som outlet är något som är så bra för mig att kunna ha en och en halv timme en eller två gånger i veckan för att bara pressa mig själv och bara träna.

Jag behöver inte tänka på någonting, jag behöver inte oroa mig för någonting, det finns inget ont som kan hända under den här tiden, Jag får bara tröttna ut min kropp, komma hemifrån, jag behöver inte oroa mig för jobbet eller alla dessa andra stressorer som vanligtvis påverkar min mentala hälsa mycket. Jag behöver inte oroa mig för dem när jag tränar. Jag har aldrig riktigt varit en gymmänniska, Jag gillar att ha en tränare som kan skrika lite på mig och som kan pusha mig i rätt riktning och jag behöver bara följa gänget. Så länge jag gör det bra, så länge jag vinner mitt spel, är allt annat perfekt. Så för mig ser god mental hälsa ut som att du har “precis rätt”.

Svenskar älskar ordet “lagom” (lagom) och det är definitivt vad jag tycker att din mentala hälsa också borde vara. Jag tycker att det ska finnas en balans mellan att vara okej de dagar man bara behöver vara hemma, låta sig sitta i soffan och och att du är okej med det. Men då vet jag också att om några dagar kan jag gå ut, jag kan göra massor av saker, jag kan ha kul…

Se människor utan att det tröttar ut dig. Så generellt sett tänker jag vad jag definitivt strävar efter och vad jag ser som en god mental hälsa är att ha det helt rätt. Låt det vara naturligt, bara få lov att… Oavsett vad jag gör idag är det okej att ha det bra med sig själv. Var okej med ditt utseende, var okej med att jag idag inte mår bra eller att faktiskt de dagar du mår bra, få låta dig själv må bra utan att det liksom kommer med sekundära känslor eller problem. Att jag tillåter mig själv att må bra även om det normalt sett kanske inte är som jag mår. Jag tror att det är väldigt viktigt att ha den balansen där. Så att växa upp i Skåne skiljer sig definitivt från att växa upp i resten av Sverige.

Jag tror att vi i Skåne fortfarande har en väldigt traditionell syn på många saker. Och även om vi har samma sak lagligt över hela Sverige så tror jag att vår kultur och vårt sätt att se på saker och se på mental hälsa är lite mer högerorienterad än resten av Sverige. För en australiensare kan det vara mer som en bogan eller någon från Texas. Så när jag växte upp växte jag upp i Söstala och Tjörnarp, som förmodligen ingen av er har någon aning om var det är, men det bor ungefär tusen människor i den byn och båda mina föräldrar har gårdar och det var lite mer som bara de som verkligen hade problem som inte gick att lösa inom familjen fick söka hjälp för det.

Och om du kunde ha psykiska problem men ändå ta dig runt i världen, gå i skolan utan problem och utan några större bekymmer, jag tror att i Skåne är det mer så att det är bättre att inte ha tillräckligt med problem och få söka hjälp, snarare än att söka hjälp och låta folk titta på dig lite åt sidan.