Filippa | Reservoir | Sweden

Fillipa shares about navigating life in conservative southern Sweden before moving to Melbourne and sparring on the mat in the inclusive wreslting team in Melbourne – all while navigating mental health in lockdown and an ADHD diagnosis.

Watch

Read Filippa's Story

15:00

I grew up in Skåne in the southern part of Sweden . I’ve always lived in the countryside in very small villages and that’s where I have felt most at home. But now I live here in Melbourne.

 

My experience with the Swedish mental health system in general, probably like many other Swedes, has been quite long. It’s very easy to fall through the cracks in different parts of the system.

Sometimes you go to one service and then they say “No, you’re not really right for us” and then they just send you on to the next person.

It really has been a very long wait and a lot of times you have to repeat the same thing over and over again. I think the the biggest difference between Australia and Sweden is how long the long the waiting time is and how many times you have to repeat what you need help with until you get it. Most people in Sweden are aware of how long the waiting time is for mental health. Some people don’t bother to reach out for mental health support at all, because they know that it will take so long before you get help.

"It’s a bit like being in the ‘Texas’ of Sweden".

When you finally see someone about your mental health it can be great. That is, until they tell you that you’ve had your first session and now you have to wait until the next time is free and you don’t always know when that will be. Because of this, I know many people in Sweden who get support from their friends and family instead of a professional. Which can have its benefits, but also downsides.

Growing up in Skåne is definitely different from growing up in the rest of Sweden. In the south of Sweden we have a very traditional view on many things. Even though we have the same laws all over Sweden, our culture and our way of looking at things -including at mental health- is a bit more traditional or conservative. It is definitely more conservative part of the country. It’s a bit like being in the ‘Texas’ of Sweden.

So when I was growing up I grew up in Sösdala and Tjörnarp, which no one probably has ever heard of – but there’s around a thousand people in those villaged. Both my parents have farms and it was a little bit more like little more so that it was only those who really had problems that could not be solved with the family that were allowed to seek help for that.

And if you could still have your mental health problems but still go around the world, go to school without any problems and without any major worries, I think that in Skåne we look more like that it’s better that you don’t have enough problems to be allowed to seek help without people looking at you a bit sideways.

I have sought help for mental health in Sweden. Because I have also grown up as an LGBTIQA+ person my experience has been very different than that of my friends because there has been a barrier – because it can be hard to find someone who can relate to the problems I have had.

I noticed that in Sweden that because we knew we couldn’t get professional help – we supported each other and we tried to self-diagnose our issues. Sometimes people might try to find fault with themselves simply so that we could make that connection with other people with the same issues. For my high school friends and my friends outside of school it was very often that we wanted to find a community because of the pain we felt and how much mental health we had to deal with. While that connection can be very supportive and make you feel very loved – during that time it was also quite destructive that we really tried to find something wrong with ourselves, all so we could have that community and that connection between each other.

"I tried to get an official ADHD diagnosis"

Back in Sweden I tried to get an official ADHD diagnosis, but it takes so long and is so difficult to get that myself and others have had to self-diagnose. Some people are very against you saying you have ADHD without having it on paper, but especially after you turn 18 it can take so long to get an official diagnosis. It’s not like I just did an ADHD quiz online, however. I have worked on myself and studied it over and over again to understand what having ADHD means.

When it is so difficult to get it on a piece of paper, some people in Sweden just accept that “this is something I have problems with” and I will probably not get on paper. But for me, because I know myself that I have it, it’s much easier for me to find other ways to manage it with other tools.

In Sweden there are a lot of self-help techniques. and then if you compare it with here in Australia, it’s very I still think that Australia has fast waiting time, that you don’t have to wait very long, but now we have the extra stress of how much it will cost and how much money I have to spend on a an ADHD assessment.

"I have some members my family who have a mental health diagnosis"

I know one of my closest friends here in Australia just had to pay AUD$2000 for an ADHD assessment to get it on paper. So for me personally it’s been either I can wait around three years or pay thousands of Australian dollars to get it quickly.

In my experience both Australia and Sweden both have a very strong belief in self-diagnosis which you absolutely have to take with a pinch of salt sometimes. You also have to learn about it, study it and do research. But depending on your health needs it doesn’t have to be less valuable than having it on paper.

I have an older brother and a younger sister with autism and I have my mother and another younger sister who are starting the process to get diagnosed. It’s definitely in my genes. is quite funny to think that I have so many people around me in my family who have managed to get a diagnosis and yet it has taken so long for me.

I think my upbringing is partly to blame. My family was split, and because we grew up with different parents – things might not have been as obvious about ADHD and autism for me, versus my brother or sister.

One part of the family has such a clear picture of what autism and ADHD is and what the diagnosis should mean. So, if you are not ‘typical’ in their mind you must be ‘normal’.

It doesn’t always matter to everyone whether you get a diagnosis or not because – but understanding I have ADHD has helped me a lot with finding other things that help improve my mental health. But, I think if I had known or been diagnosed earlier some things might have been clearer much earlier on – if I had received that attention just for me which is absolutely no one’s fault in my family.

I think it is wonderful to have so many people around me who have the diagnosis, who can give me tips and tricks for how I can get better and it’s great to be part of a community that is so straightforward

When I moved to Australia in September 2019 I managed to find a wrestling club here, the Melbourne Wranglers. It was fantastic fun, and amazing. I had so much fun and then COVID-19 came along – so there was no more training for three years.

When we opened up again, I went back to the Wranglers and I’ve been wrestling here ever since. It’s amazing because I also used to wrestle in Sweden. It’s definitely a much bigger sport in Sweden but to be able to have this sport in Australia too is amazing, and I’m so happy I’m here and found the club.

I’ve always been one of those people that if I’m locked up for a very long time, then it definitely has a negative impact on my mental health. So, to be able to train and to be able to have wrestling as an outlet is something that’s so good for me. To be able to have an hour and a half once or twice a week to just be able to work out and not have to think about anything is amazing.

At the club. I don’t have to worry about anything. There is nothing bad that can happen during this time, I just get to tire out my body get away from home. I don’t have to worry about work either! All those other stress factors that usually affect my mental health I don’t have to worry about when I’m working out. I’ve never really been a gym person, I like to have a coach who can scold me a bit and who can push me in the right direction and I just have to follow the pack.

"As long as I'm doing well, as long as I win my game, everything else is perfect".

When I came to Melbourne, it was a little intimidating in the beginning with the Wranglers because in Sweden wrestling is a pretty big sport. There are so many women in wrestling at every match you go to, every competition you go to. If it’s not at least 50/50 men and women, there are often more women than men sometimes. Conversely, here in Australia the sport is so much smaller, and there are so few clubs. You almost have to go to inner Melbourne really to find a club – and then it’s very male dominated. So, I was a bit scared at first that it would be very boyish, very macho, which I hate. But, it was so much fun when I became a member with Wranglers.

The first thing they told me was that it’s a queer group and an LGBTQ+ environment and that many of the people who went to the wrestling were queer in one way or another. It felt so good and it really felt like I was allowed to take up space even though I was the only woman in the group. I think if I had come along and all the men were very macho I don’t think I would have stayed with the sport for as long as I have. As much as I love wrestling, being a queer woman in male-dominated sports can also be quite intimidating and quite scary.

There have been so many times I’ve wrestled with men who think that just because I’m a woman I’m weak and I can’t do it, or my technique is not good. It also felt like people were a bit nervous around me me in the beginning because I was the only woman in the group. Through time though they have realised that that ‘she’ can do what they can do!

I am so happy that we can joke with each other and it’s not so toxic. It’s not as heavy handed as you might think wrestling is as a sport and every time I’ve gone to a competition and met other clubs so everyone has been very loving and very amazing people here in Australia in the little sport that it is.

So, one thing that I really had problems with in myself when I was growing up in Skåne was really what we call jantelagen – meaning collectivist culture where individualism is discouraged  – and emphasis is on the ‘male gaze’.

I think it was very difficult to navigate my own sexuality and my own mental health because I think the ‘male gaze’ is very apparent in Skåne. I can’t speak for all of Sweden, but I think that in general, in the world, there is a lot that we do and that we think, to fit in with the male gaze’s perspective.

It was many years that I myself said that I was bisexual instead of lesbian, just because I wanted to take part of the ‘male gaze’, to not be thought of as different. I wanted to get that attention and I wanted to get that confirmation that I fit in, and I’m not that different. Not because bisexual people have it easier in any way at all, but I think from my own story, I think that it was very important for me once upon a time to promise to wear bisexuality a bit like a jacket or a cardigan and sort of cover myself in it.

It was probably not until I moved to Melbourne, which is not only a very queer city but a very big city with so many more people, that I felt confident in saying “I am not bi, I’m a lesbian” and to find my new friends and new groups, like the Melbourne Wranglers. To find people who when we are around together, there was nothing weird and where we didn’t think about it.

"We weren't thinking as much about how we fit in"

How I should express myself shouldn’t be about making someone else comfortable, it should be comfortable for me! I think that’s been by far the biggest journey I’ve taken with my mental health. To be able to come to today and say that without any problems has been amazing, and just that has made my mental health ten times better.

For me, good mental health looks like being ‘just right’. Swedes love the word ‘just right’ and that’s definitely what I think our mental health should be too. I think there should be a balance between being okay on the days where you just need to be at home and let yourself sit on the couch, and that you are okay with it. But then also knowing that in a few days you can go out, do lots of things.

I can have fun seeing people without it taking the wind out of your sails, so generally speaking, I think what I definitely strive for and what I see as good mental health, is to have it ‘just right’ and just be allowed to do what I need to do in the moment. It’s okay to be okay with yourself, be okay with your appearance and be okay with the fact that today I do not feel good, or that actually on the days you feel good, be allowed to let yourself feel good.

I think it’s very important to have that balance. So if anyone is reading this right now and is Swedish and queer, is a woman and having problems in any way, I think the absolute best thing you can do for your own mental health in Australia, if you’re in Australia, is to just find a group of women or queer people, or an organisation, where you feel safe to be yourself and it doesn’t have to be something that focuses on mental health directly.

I’m a strong believer that sometimes we heal ourselves through other people and I think that sometimes you don’t have to focus on healing until you realise that it’s already healed. I feel so strongly that our goal is to be okay with ourselves, and I also think it’s okay to work on mental health in a non-traditional way… To just find a group where you’re allowed to talk about heavy things but you’re also allowed to have the freedom of joy and happiness, and you’re allowed to just laugh and do silly things without thinking, just do stupid things without thinking what will they think if I do this or say this? Training has been my thing, but for you it might be dancing or theatre or work colleagues. Just to be allowed to have that community is absolutely the biggest step for myself.

Right now, I am very stressed, I think there are a lot of things in Melbourne right now that are very worrying, that can make your mental health go down a bit. I’m studying and I’m working and I’m hoping that maybe sometime in the future I’ll permanently stay in Australia, but the road to that is very long, so I think even though this is a very stressful time for me right now, I think for my mental health, it is important for me to take my own advice. To allow myself to have rest days, have boring days, but also find and continue to meet the people who I feel best with, and that I love, and that is important for me to keep that community there.

I think in the long run, it will mean that there is not so much left to stress over. Therapy is great as well, it’s not that I’m saying that therapy isn’t good, but I think when money in Australia is already a very stressful area to talk about, I think I need to be okay in myself first before I seek the extra help. That’s my goal and that’s where I wish to get to in a few months or a year, or however long it takes and that’s what I wanted to share.

Filippa | Reservoir | Sweden

Fillipa berättar om hur man navigerar i livet i det konservativa södra Sverige innan hon flyttar till Melbourne och sparrar på mattan i det inkluderande brottningsteamet i Melbourne – allt samtidigt som man navigerar mental hälsa i lockdown och en ADHD-diagnos

Titta

Läs Filippas historia

15:00

Hej, jag heter Filippa och mina pronomen är hon/hon eller de/dem på engelska. Men, “hon” har inte riktigt fungerat för mig. Vi kommer dit någon gång. Så jag flyttade till Australien i september 2019, och jag lyckades hitta en brottningsklubb här i Australien, i Melbourne. Melbourne Wranglers var fantastiska, fantastiska, jag hade så roligt, och sedan kom coronaviruset. Så det blev ingen mer träning på tre år, men sedan när vi öppnade upp igen gick jag tillbaka till Melbourne Wranglers och jag har brottats här sedan dess och det är fantastiskt eftersom jag brukade brottas i Sverige också. Det var definitivt lite läskigt i början när jag kom till Melbourne Wranglers för i Sverige är brottning en ganska stor sport och det finns så många kvinnor inom sporten. Varje match du går på, varje tävling du går på, om det inte är fifty-fifty män och kvinnor – det är fler kvinnor än män ibland. Och här i Australien är sporten så liten, det finns så få klubbar man måste gå till… centrala Melbourne, verkligen för att hitta en klubb. Och det är väldigt mansdominerat. Och… jag var lite rädd i början att det skulle vara väldigt testo, väldigt pojkaktigt, väldigt… macho.

Vilket jag hatar. Men det var så roligt när jag blev medlem i Melbourne Wranglers. Så, det första de sa till mig var att det är en queer grupp och att det är en HBTQ plus-miljö, och att många av dem var queera på något sätt, det kändes jättebra och det kändes som att jag fick ta plats trots att jag var den enda kvinnan där. Jag tror att om jag hade gått till Melbourne Wranglers och alla män hade varit macho, tror jag inte att jag skulle ha stannat kvar med sporten så länge som jag har gjort.

Jag har så mycket kärlek till brottning. Men att vara en queer kvinna i mansdominerade sporter kan vara ganska… du kan bli ganska nervös och ganska rädd för att bli dömd på något sätt och om folk ens ska ta dig på allvar. Det har varit så många gånger jag har brottats mot män som tycker så bara för att jag är kvinna är jag svag och att jag inte kan några tekniker, så när jag började med Melbourne Wranglers och som jag har fortsatt med Melbourne Wranglers, tycker jag att det var lite som att folk i början också var lite nervösa runt mig eftersom jag var den första – inte den första, utan den enda kvinnan i gruppen – men med tiden har de insett att hon vet lite ändå, hon är kanske inte vad du trodde, och jag är så glad att vi kan skämta med varandra och det är inte så giftigt och det är inte så grovt som du kanske tror att brottning är som en sport, och varje gång jag har gått på tävlingar och träffat andra klubbar är alla väldigt kärleksfulla och fantastiska här i Australien, i den lilla sport som det är.

"Det är lite som att vara i 'Texas' i Sverige"

Så, en sak som jag verkligen hade problem med när jag växte upp i Skåne var ”gentelagen” (att vara för annorlunda) och den manliga blicken. Jag tror att det var väldigt svårt att navigera i min egen sexualitet och min egen mentala hälsa eftersom jag tanker Jag tror att det var väldigt svårt att navigera i min egen sexualitet och min egen mentala hälsa eftersom jag tanker den manliga blicken är väldigt tydlig i Skåne, jag kan inte tala för hela Sverige, men jag tror att i världen i allmänhet finns det mycket vi gör som härrör från det manliga perspektivet.

I många år sa jag att jag var bisexuell istället för lesbisk, bara för att jag ville ta del av den manliga blicken och jag ville få den uppmärksamheten och jag ville få den där bekräftelsen på att jag passar in och att jag inte är så annorlunda. Inte för att bisexuella människor har det lättare på något sätt alls, men jag tror att det för min egen historia var viktigt för mig en gång i tiden att lovar att bära min bisexualitet lite som en jacka eller kofta och liksom täcka mig i den, och det var inte förrän jag flyttade till Melbourne, som inte bara är en mycket queer stad, utan en mycket stor stad med många fler människor, kände jag mig äntligen säker på att säga: “Jag är inte bi, jag är lesbisk.” Och att hitta mina nya vänner som Melbourne Wranglers, hitta människor runt mig där det inte var något konstigt och där vi inte tänkte så mycket på den manliga linsen och… hur jag uttrycker mig borde inte vara bekvämt för någon annan, det borde vara bekvämt för mig, och jag tror att det har varit den överlägset största resan jag har gjort med min mentala hälsa och att kunna komma till idag och säga att utan några problem har varit fantastiskt, och det har gjort min mentala hälsa tio gånger bättre. Så, min erfarenhet av den svenska psykvårdssektorn i stort, liksom många andra svenskar, har nog varit att den är ganska lång. Det är väldigt lätt att hamna mitt i olika delar av psykvårdssektorn, antingen går man till en del och då säger de nej, du är inte rätt för oss, och sedan skickar de dig vidare till nästa person. Jag tror att den största skillnaden mellan Australien och här är hur lång väntetiden är och hur många gånger du måste upprepa dig själv tills du får den hjälp du behöver. Så, jag tror också att många i Sverige är väldigt medvetna om hur lång väntetiden är för psykisk hälsa.

Jag tror att det finns många för vem det är normalt att inte ens söka hjälp eftersom du vet att det kommer att ta så lång tid innan du får det. Så jag tror att det finns många i Sverige som vill få stöd från sina vänner och familj istället för ett proffs. Vilket kan vara både bra och dåligt. Så jag har sökt hjälp för psykisk hälsa i Sverige, men jag har också växt upp som hbtq-person. Det har också varit väldigt annorlunda för mig jämfört med mina andra vänner eftersom det har varit det en barriär mellan vad vi behöver hjälp med och vad vi kan relatera till och hur många människor kan relatera till de problem jag har haft. Det var väldigt ofta det eftersom vi visste att vi inte kunde få professionell hjälp, vi stöttade varandra och vi försökte hitta felen hos varandra.

Vi försökte nästan hitta fel hos oss själva för att skapa kontakter med varandra.  Så jag vet att för mina gymnasiekompisar och mina vänner utanför skolan var det ofta som vi ville hitta gemenskap med hur mycket smärta vi kände och hur många psykiska problem vi hade och det kan vara både stort och mycket stödjande och jag vet att jag kände mig väldigt älskad under den tiden, men det var också ganska destruktivt det vi försökte hitta något fel, något dåligt, något hemskt, bara så att vi kunde få gemenskap och kontakt med varandra.

"Jag försökte få en officiell ADHD-diagnos"

Så, när jag har försökt söka olika saker i Sverige har en av dem varit att försöka få en officiell ADHD-bedömning och det tar så lång tid och det är så svårt att få till och jag vet att folk har varit väldigt emot… Säg att du har självdiagnostiserats utan att få det skriftligt eftersom det tar så lång tid att försöka få en tid – speciellt efter att man har blivit arton i Sverige – att få en officiell diagnos på vad det nu är, Jag har redan diagnostiserat mig själv, men det förnekar nu inte de problem som jag har haft eller studierna jag har gjort om och om igen. Det är inte som att jag precis gjorde ett, “Har du ADHD?” frågesport på Google.

Men, jag tänker att när det är så lång väntetid och när det är så svårt att få det på papper tror jag att det finns många i Sverige som acceptera bara att det är något de har problem med som de förmodligen aldrig kommer att få skriftligen. Och sedan om du jämför det med här i Australien, tror jag att Australien har en snabb väntetid, du behöver inte vänta särskilt länge, men nu har vi den extra stressen av hur mycket det kommer att kosta och hur mycket pengar jag måste lägga på en ADHD-bedömning. Jag känner en av mina närmaste vänner här i Australien, hon har precis behövt betala 2000 australiensiska dollar för en ADHD-bedömning för att få det på papper.

Så för mig personligen är det antingen jag inte betalar för det utan måste vänta i tre år, eller får det ganska snabbt men måste betala 2000 australiensiska dollar. Så jag tror att i Australien och Sverige har båda länderna en mycket stark tro på självdiagnos, som du absolut måste ta med en nypa salt ibland och du måste absolut fortsätta att studera om det och forska, men jag tror inte att det är mindre värt än att ha det på papper.

"Jag har några medlemmar i min familj som har en psykisk sjukdomsdiagnos"

För mig själv just nu är jag väldigt stressad. Jag tror att det finns många saker i Melbourne just nu som är mycket oroande som kan få din mentala hälsa att försämras lite. Jag pluggar och jobbar och jag hoppas att jag kanske en dag i framtiden får ett permanent visum i Australien,

men vägen dit är väldigt lång så jag tror även om det här är en väldigt stressig tid för mig just nu. Jag tänker för min mentala hälsa att det är viktigt för mig att ta mitt eget råd att tillåta mig själv att ha vilodagar, ha tråkiga dagar, men också hitta och fortsätta träffa de människor som jag trivs bäst med och som jag älskar och som är viktiga för mig, för att behålla den gemenskapen där, och jag tror att det i längden kommer att innebära att det inte finns mycket kvar att stressa över.

Terapi är också bra, det är inte så att jag säger att terapi inte är bra, men jag tror att när pengar i Australien redan är ett stressigt ämne att prata om, att bara vara okej i mig själv först innan jag söker extra hjälp… det är mitt mål, och det är där jag vill vara I några månader eller ett år eller hur lång tid det än tar, och det var det jag ville dela med mig av.

Hej, jag heter Filippa och det här är min historia. Så även om jag säger att jag har självdiagnostiserat mig så har jag faktiskt många i min familj som har en diagnos.

Jag har en storebror med autism, en lillasyster med autism och jag har en annan lillasyster som håller på att bedömas för sin plats i spektrumet och min mamma ska också bli bedömd själv.

Så det ligger definitivt i mina gener vilket är ganska roligt att tänka på att jag har så många människor omkring mig i min familj som har lyckats få en diagnos och ändå har det tagit så lång tid för mig. Jag tror att mina föräldrar är en del av skulden eftersom min bror växte upp med mig på min pappas sida och min lillasyster växte upp med mig på min mammas sida, och jag tror att det är lätt om man inte har lika stark, kanske inte lika stark, men lika självklar… saker som jag har haft problem med som har fått mig att tro att jag har ADHD,

de har definitivt inte varit likadana för min storebror eller för min yngre syster, så jag tror att det är lätt att hamna lite i en gurka när en del av familjen har en så tydlig bild av vad autism och ADHD är och vad diagnosen ska innebära, att om du inte är riktigt sån så är du normal och det spelar ingen roll om du får en diagnos eller inte för du är inte sån.

"Så länge jag gör det bra, så länge jag vinner mitt spel, är allt annat perfekt"

Men det har hjälpt mig mycket att hitta andra saker som hjälper mig och att jag kan må bättre och få hjälp inom mig själv, men jag tror att det hade varit så mycket tydligare om jag hade fått den uppmärksamheten bara för mig som absolut inte är någons fel i min familj.

Jag tror att det bara blir väldigt lätt när man har många neurodivergerande människor omkring sig, och att denna diagnos är mycket vanligare än vi tror att den är.

Jag tycker det är underbart att ha så många människor omkring mig som har en diagnos som kan ge mig tips och tricks för hur jag ska få det. Och jag tycker att det är fantastiskt att vara en del av en gemenskap som är så uppenbar och så enkel. Jag har vuxit upp med så många människor som har en diagnos och samtidigt vet jag att det har varit lite sting att inte ha en själv.

Men, jag är bara glad att jag är här nu och att jag är så trygg i mig själv nu att allt annat kan komma när det kommer. Så, om någon lyssnar på detta just nu och är svensk, är queer, är kvinna, som har problem på något sätt Jag tror att det absolut bästa du kan göra för din egen mentala hälsa i Australien, om du är i Australien,  är att bara hitta en grupp kvinnor, eller queerpersoner, eller en organisation där du känner dig trygg att vara dig själv, och det behöver inte vara något som fokuserar på psykisk hälsa direkt. Jag tror starkt på att vi ibland läker oss själva andra människor och jag tror att ibland behöver man inte tänka på healing förrän man inser att det redan är läkt.

Och jag tror eftersom jag känner så starkt att vårt mål är att vara “lagom” och okej med oss ​​själva, Jag tror också att det är okej att jobba med psykisk hälsa på ett otraditionellt sätt att bara hitta en grupp där man får prata om tunga saker men man också får ha friheten av glädje och lycka och man får bara skratta och göra dumma saker utan att tänka “Åh, vad kommer de att tänka om jag gör det här eller säger det här?” Träning har varit min grej, men för dig kanske det är dans eller teater eller dina arbetskollegor, och att få bara ha den gemenskapen tycker jag är det största steget på det. Så, jag växte upp i Skåne, i södra Sverige vilket mina svenska vänner säkert kan höra från min dialekt. Jag har alltid bott på landsbygden, i väldigt små byar, och det är där jag trivs bäst.

Men nu bor jag här i Melbourne. Jag har alltid varit en av dem som om jag är inlåst väldigt länge, då det har definitivt en negativ inverkan på mig själv, så att kunna träna och att kunna brottas speciellt som outlet är något som är så bra för mig att kunna ha en och en halv timme en eller två gånger i veckan för att bara pressa mig själv och bara träna.

Jag behöver inte tänka på någonting, jag behöver inte oroa mig för någonting, det finns inget ont som kan hända under den här tiden, Jag får bara tröttna ut min kropp, komma hemifrån, jag behöver inte oroa mig för jobbet eller alla dessa andra stressorer som vanligtvis påverkar min mentala hälsa mycket. Jag behöver inte oroa mig för dem när jag tränar. Jag har aldrig riktigt varit en gymmänniska, Jag gillar att ha en tränare som kan skrika lite på mig och som kan pusha mig i rätt riktning och jag behöver bara följa gänget. Så länge jag gör det bra, så länge jag vinner mitt spel, är allt annat perfekt. Så för mig ser god mental hälsa ut som att du har “precis rätt”.

"Vi tänkte inte så mycket på hur vi passade in"

Svenskar älskar ordet “lagom” (lagom) och det är definitivt vad jag tycker att din mentala hälsa också borde vara. Jag tycker att det ska finnas en balans mellan att vara okej de dagar man bara behöver vara hemma, låta sig sitta i soffan och och att du är okej med det. Men då vet jag också att om några dagar kan jag gå ut, jag kan göra massor av saker, jag kan ha kul…

Se människor utan att det tröttar ut dig. Så generellt sett tänker jag vad jag definitivt strävar efter och vad jag ser som en god mental hälsa är att ha det helt rätt. Låt det vara naturligt, bara få lov att… Oavsett vad jag gör idag är det okej att ha det bra med sig själv. Var okej med ditt utseende, var okej med att jag idag inte mår bra eller att faktiskt de dagar du mår bra, få låta dig själv må bra utan att det liksom kommer med sekundära känslor eller problem. Att jag tillåter mig själv att må bra även om det normalt sett kanske inte är som jag mår. Jag tror att det är väldigt viktigt att ha den balansen där. Så att växa upp i Skåne skiljer sig definitivt från att växa upp i resten av Sverige.

Jag tror att vi i Skåne fortfarande har en väldigt traditionell syn på många saker. Och även om vi har samma sak lagligt över hela Sverige så tror jag att vår kultur och vårt sätt att se på saker och se på mental hälsa är lite mer högerorienterad än resten av Sverige. För en australiensare kan det vara mer som en bogan eller någon från Texas. Så när jag växte upp växte jag upp i Söstala och Tjörnarp, som förmodligen ingen av er har någon aning om var det är, men det bor ungefär tusen människor i den byn och båda mina föräldrar har gårdar och det var lite mer som bara de som verkligen hade problem som inte gick att lösa inom familjen fick söka hjälp för det.

Och om du kunde ha psykiska problem men ändå ta dig runt i världen, gå i skolan utan problem och utan några större bekymmer, jag tror att i Skåne är det mer så att det är bättre att inte ha tillräckligt med problem och få söka hjälp, snarare än att söka hjälp och låta folk titta på dig lite åt sidan.